Jag vet inte riktigt hur idén kom upp, men förmodligen läste jag etiketten på en flaska Alscase-vin. Ortsnamnet Ribeauvillé lät spännande och jag letade reda på var det låg. Förmodligen var det på en flaska Riesling från Trimbach som jag hittade namnet, eftersom det länge varit ett favoritvin. Från att ha letat reda på var denna stad låg var steget inte långt till att försöka reda på om det fanns några trevliga ställen att bo. Hittade Hotel Du Mouton direkt och föll för både läge och hur det såg ut på bilderna.
Resan dit då. Ja det var lite värre. Tanken på att köra bil genom hela Tyskland var inget att se fram emot och då jag på senare år inte kört på Tyska autobahn hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Enligt diverse rutt-beräkningar på Google och andra sidor, så skulle det ta ca 15 timmar att köra hela sträckan. Det är ju alldeles för långt att köra, så det landade i att vi på nervägen tog nattfärjan Trelleborg – Travemünde. Från Travemünde skulle det ta drygt 8 timmar, vilket väl är i längsta laget, men ändå fullt möjligt att klara av. Så fick det bli. Hotell och färjor bokades.
Resan tog inte 8 timmar men väl 10, trots att vi bara stannade för en kort matpaus och tankning och några snabba kisse-stopp. Autobahn var faktiskt i betydligt sämre skick än vad jag förväntat mig. Nåväl, detta var bara transportsträcka och inget att uppehålla sig vid. När vi passerat tysk-franska gränsen började vi genast spana efter vin-odlingarna, och så småningom dök de upp. Väl framme i Ribeauvillé började vi leta efter hotellet. Staden är inte så stor så det var inte så svårt. Eftersom vi dels var väldigt sena, dels att det inte fanns någon parkering utanför hotellet så släppte jag av Malin för att kolla att vi var rätt, att vi hade ett rum och ta reda på var vi kunde ställa bilen. Hon kom tillbaka och det första hon sa var att ”jag har nog fått en romantisk överdos. Rummet är helt underbart”.
Vi lyckades snabbt lasta ur bilen, bli av med den ett stycke från hotellet och kasta oss ner till hotellets restaurang. Vi började med varsitt glas av Jean Sipp Cremant Rose. Sedan blev det en trerätters. Min huvudrätt var tupp kokt i vin som serverades med spätzle (som jag trodde var något man åt i östra Europa). Malin fick en rökt lax med rösti (som jag nog inte heller förknippar med fransk matlagning). Gott som tusan. Tyvärr hade vi inte lyckats kapa åt oss några pengar i lagom valörer så att vi skulle kunna ge någon dricks. Lite skämmiga kände vi oss nog.
Hotellrummet var precis som Malin uttryckte det, en romantisk överdos. Snyggt och lagom stort och med en överdådigt utsikt mot torget, och den gigantiska statyn med en något sliten dam, utanför.
Ett av syftena med resan var att prova lite vin och få med oss en del hem. Utbudet är enormt och det är omöjligt för en nybörjare att veta vilka tillverkare, vilka druvor och vilka årgångar man ska välja. Det är således bara att köra näsan i första bästa glas och försöka avgöra om man gillar det. Vi gjorde det enkelt och började vår tur genom de lokala tillverkarna hos den som låg närmast. Det var Domain Jean Sipp. Där möttes vi av en mycket trevlig tjej som undrade vad vi önskade prova. Vi sa som det var att vi har ingen aning. Hon ledde oss genom ett antal viner. Tyvärr så fastnade vi som vanligt för de lite dyrare alternativen, varför det blev en hel del Grand Cru. Vi fastnade även för några Gewurztraminer. Druvan fanns väl i medvetandet, men att det var så gott var en nyhet.
Vi kom över en lista på traktens vinhus. Där kom vi snart fram till att det fanns ett antal kategorier. Dels kooperativ, dels odlare som även var tillverkare, och sist rena tillverkare. Vi bestämde att prioritera de odlande tillverkarna, mest bara för att ha någon princip att utgå från. Nästa anhalt blev därför Joggerst et Fils.
Här kanske det skulle vara läge för en recension av de viner vi testade, men jag är amatör när det gäller viner, och går bara på magkänslan. Några noteringar för eftervärlden brukar jag inte göra när jag dricker vin, för hur det än är så finns det nog inget mer flyktigt än ett gott vin. Är det gott så dricker man upp det och sedan är det borta. Kvar finns förhoppningsvis minnet av en njutning. Då behövs inga anteckningar.
De övriga tillverkarna vi besökte i Ribeauvillé var Louis Sipp och Cave de Ribeauvillé som är ett kooperativ. Kooperativet har en urtjusig anläggning med ett verkligt fint museum i sin källare. Där fanns också ett vin-bibliotek med, vad vi kunde se genom den väl låsta järngriden, en stor uppsättning gamla viner.
Allt som allt blev det 28 flaskor vin av varierande sorter. Allt från billigt och enkelt, som bör drickas inom något år, till lite mer dyrare Grand Cru som ska hålla att lagras, och förhoppningsvis vinna på, att lagras i upp till 10 år.
Under hemresan hade vi tänkt att göra ett stopp i Lübeck. Hotellet var bokat och vår förhoppning var att vi skulle komma dit i skaplig tid så att vi skulle hinna med en tur runt i staden. Tyvärr satte de tyska vägarbetena effektivt stopp för det. Vi fastnade bl a i en ”stau” i Hamburg. Vi körde i en medelfart på ca 10 km/h genom staden och det tog ca 2 timmar att ta sig igenom. Orsaken till bilkön, som var ungefär lika imponerande som hastigheten vi färdats i, var att man vid ett vägbygge tagit bort ett körfält och gått från 3 till 2 körfält. Jag som trodde att tyskar var effektiva!
Vi kommer helt klart komma tillbaka till Ribeuvillé, men inför den resan ska nog alternativa resvägar undersökas lite noggrannare. Det borde finnas trevligare sätt att tillbringa sin semester på än i en en tysk ”stau”.
