På DN Debatt kunde man häromdagen läsa att civilminister Ardalan Shekarabi beskyller Vårdföretagen för att sabotera den demokratiska processen. Dessa hårda ord kommer från Håkan Tenelius, som arbetar som lobbyist på Vårdföretagarna. Detta får mig osökt att fundera över vad demokrati är och hur den kan saboteras. Jag har en känsla av att Tenelius är ute på ganska djupt vatten och han borde nog ta sig en funderare över sina egna och sina uppdragsgivares kunskaper och värderingar om vad demokrati är.
Så här ligger det nämligen till i Konungariket Sverige:
För det första; 1 § i Regeringsformen säger att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det här är nog inga konstigheter och känt för de allra flesta. Det står dock inget om att någon makt utgår från företag, eller lobbyföreningar som arbetar i företagens tjänst. Vidare står att ”den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse” vilket inte heller är några konstigheter och innebär att folkets väljer representanter, som via ett parlament gemensamt förverkligar sin vilja. Inte heller här har företagen någon plats i bestämmandet. Jag är inte jurist, och har inte läst allt som står i vår grundlag, men har svårt att tro att det någonstans står att företag har några rättigheter när det kommer till den offentliga beslutsrätten.
För det andra; företag har alltså varken rösträtt eller egentligen några andra rättigheter, mer än att lyda svensk lag som under vissa förutsättningar ger dem rätt att utöva sin verksamhet i landet. Vilka förutsättningarna är, bestäms från tid till annan av våra folkvalda representanter, och företagen förväntas rätta sig efter dessa beslut. Kan företagen inte verka under dessa förutsättningar, återstår för dem att flytta eller upphöra med sin verksamhet. Givetvis har företagsledare, som enskilda medborgare i Sverige, exakt samma rättigheter som vi andra medborgare, varken mer eller mindre.
För det tredje; företag lyder inte under samma demokratiregler som övrig verksamhet. Tenelius jämför sig, och den verksamhet han lobbar för, med bl.a. Naturskyddsföreningen. Varför den jämförelsen haltar så grovt är inte heller det några konstigheter. Naturskyddsföreningen, och alla andra ideellt verksamma intresseföreningar, har en organisationsform, som till skillnad från företag, gör det möjligt att för vem som hellst vara med i och ta del av föreningens verksamhet. Organisationsformen ger också automatiskt en transparens, utan att man behöver ta till några extra åtgärder eller speciellt redovisa hur man jobbar eller vilka ens ägarförhållanden är. Vidare kan, och det här är nog den viktigaste aspekten i sammanhanget, ansvar utkrävas av föreningens ledning, direkt av medlemmarna.
Dessa tre saker kan det nog vara otroligt svårt för många högröstade företagsledare och deras underhuggare att ta in, vilket Tenelius ger ett väldigt tydligt bevis på med sitt debattinlägg. Men civilminister Shekarabi gör helt rätt när han avfärdar Tenelius. Det stora sabotaget mot demokratin vore om Shekarabi inte hade gjort detta, utan låtit Tenelius, och hans vårdföretags intressen gått före de, vars intressen Shekarabi, enligt svensk lag, ska företräda. Häri ligger alltså det stora hotet mot demokratin: att våra folkvalda glömmer bort vilkas intressen de ska företräda och på vems mandat de gör det.